"Visst undrar man dessutom lite om det var Carl Philip och Madeleine som hade producerat dvd:n som lades ut på hovets hemsida denna minnesvärda dag. De är ju lite konstnärligt lagda bägge två sägs det. Någon skulle kanske ha hjälpt dem med den där helbilden, bordet och kungafamiljens alla ben. Det var rätt oroligt därunder.

De hade väntat på den här dagen i åtta år, haft tusen dagar till att förbereda sig på, ändå var drottning Silvia tvungen att läsa innantill och staka sig igenom 15 rader – hon pratade om ett hjärtligt och varmt mottagande. Hade min blivande svärmor välkomnat mig till familjen på det närmast arktiska viset hade jag nog packat väskan och åkt hem samma kväll. Gå in på Kungahusets egen hemsida, royalcourt.se, och se det igen. Och igen och igen och igen.
Om inte detta är humor så finns det ingen humor över huvud taget."

Ur Johan Cronemans tv-krönika i fredagens DN. Johan Croneman är min idol.

Into the light

Kom mig äntligen för att gå iväg och se utställningen av Lars Lerin på Waldemarsudde idag. Helt fantastisk. Ljuset han lyckas fånga i målningarna är otroligt, och miljöerna känns verkligen levande. För den som inte har möjlighet att se den finns en trevlig analys/recension här.

Nordisk David Lynch

Igår såg jag en dansk film jag spelade in förra helgen, Reconstruction. Den var helt underbar, kändes som en nordisk David Lynch. Snyggt filmad, konstig story, identitetssammanblandning... Jag tycker att det är väldigt häftigt att en sån film är gjord med svenska och danska skådespelare. Och berättaren i filmens inledning hade rätt: "Det är bara en film, men ändå gör det ont".

Kan man röka palsternackor?

Kleerup är väl ändå för rolig. I denna artikel i Aftonbladet gör han ett uttalande som för tankarna till en gammal busringning med Hassan:

"De är ju så jäkla anala. Ingen kan softa. Vad tror du att musikbranschen är uppbyggd av? Palsternackor?"

Han borde trycka upp t-tröjor till kommande turnéer: Palsternackor - kan man röka det?

Nördighet

Ok, jag erkänner: jag är en nörd.

Just nu läser jag böcker om första och andra världskriget parallellt. Den första är Jonathan Littells skönlitterära skildring av en SS-officers öden under andra världskriget, mycket bra hittills (360 av 900 sidor). Den andra är skriven av Svenska Akademiens blivande ständige sekreterare Peter Englund - Stridens skönhet och sorg, en skildring baserad på dagboks- och memoaranteckningar om 19 verkliga människors upplevelser under första världskriget. Hittills också mycket bra.

Har också snöat in på Bob Dylan igen (hur ofta gör man inte det egentligen?). Fick Tell tale signs, bootleg series vol. 8 i julklapp och lyssnar nu på de två versionerna av Mississippi som finns med där, och jämför dem med versionen som kom med på en "riktig" albumrelease - Love & Theft. Det är tre helt olika versioner av samma låt, och det är väldigt fascinerande att lyssna på dem efter varandra i ett svep. Vilken är bäst? Går det överhuvud taget att avgöra det? Vet inte riktigt. Personligen lutar jag åt att de två "rockigare" versionerna är något starkare. Men lyssna själv - på skivorna, Spotify eller någon nedladdad variant...

Gatukonst paw rijkigt

Läste om detta i dagens DN - helt underbart: http://little-people.blogspot.com/. Briljant konst.

En kulturgärning

Kan någon, snälla, ge ut Tom Alandhs samlade verk i x antal dvd-boxar? Världen behöver dem, jag behöver dem, och alla presumtiva dokumentärfilmare behöver definitivt dem! Trots att pensionsåldern närmar sig hoppas jag att han fortsätter att filma, för vem ska annars göra briljanta dokumentärer om vanliga och ovanliga människor?